TRÄNINGSDAGBOK
År 2004 (oktober t.o.m. december)

Fredagen 1/10
Så spårade vi igen och idag var det också ett fullångt appellspår, c:a 35 minuter gammalt, men vi gick det i vanligt koppel. Aningen slarv och osäkerhet vid påsläppet, då jag bara stod stilla och inte gick med, men sedan var det i stort sett raka spåret med fullt ös, mitt i spårkärnan, Jag hade bestämt att stanna och inte låta honom dra sig av spåret men det behövde jag inte göra efter att han väl hade tagit upp spåret i början, hade bara sjå med att hålla emot och alla apporterna plockades. Dessutom visade han ingen tvekan efter apporterna eller i vinklarna. Tror förstås inte att problemet är löst, men tar det som tecken på att vi kommit en god bit på väg sedan träningen före den tävling jag ställde in.
Misstänker nämligen igen att spårlinan är obehaglig för honom sedan han fick den där olycksaliga snärten av den idiotiska gummilinan (plast egentligen). För ett par dagar sedan snodde han nämligen in sig i spårlinan i en vinkel och fick den runt baken, och han reagerade ganska kraftigt på att den hamnade där även om han fortsatte att spåra när den var lossgjord. När han sedan i stort sett går spår som en dröm i kopplet så börjar man ju fundera i de banorna igen. Vi får väl se framöver.

Efter middagen gick vi ut och tränade lite uppletande i öppen skog. Uppletande har jag dessvärre försummat med Seaton. Eftersom uppletande är Trissas paradnummer, lät jag henne leta först, så att Seaton skulle bli sugen. Hon gjorde ett strålande uppletande. Därefter var det Banjos tur och han letade reda på två föremål och var lika duktig, men sedan tog det slut för hans del. Så var det Seatons tur, rakt ut i dårfart och tog ett föremål direkt och kom tillbaka med det som en raket och sedan tog han i stort sett hela skogen på andra skicket, därefter det andra föremålet och kom även med det i ilfart, och sedan det tredje med samma energi. Urkul tyckte alla tre hundarna, för att inte tala om hur kul jag tyckte att det var. Man blir helt enkelt glad av glada och arbetsvilliga hundar.
Till toppen


Fredagen 15/10
Igår var Seaton, Trissa och jag på Ulricehamns BK och tränade lydnad tillsammans med Lovis (som är Trissas dotter) och hennes matte Maria, som bor i Ulricehamn. Vi hade en härlig träningseftermiddag där vi hjälpte varandra, vi både kommenderade varandra och diskuterade våra "träningsproblem" dessutom tränade vi uppletande.
Lovis gick väldigt fint, och jag fick veta att hon nu var godkänd i lägre klass spår. Det var mycket roligt att höra.
Seaton fick gå ett helt appellklassprogram med kommendering av en "tävlingsledare", det var första gången för hans del. Jag blev glatt överraskad över att han faktiskt gjorde hela programmet utan att bli det minsta avslagen trots att det inte blev andra belöningar än mattes beröm mellan momenten. Men han tjyvstartade förstås i apporteringen, något jag måste ta i itu med.
Uppletandet gick fint för alla tre hundarna och ovanpå detta skickade jag Seaton på ett par sökslag på Maria, för att se om han kunde skallmarkera henne, och det kunde han. Det tog en liten stund vid första skicket, innan han kom på vad han skulle göra, men vid det andra kom skallet direkt. Det var jag mycket nöjd med.

Vi har tränat lite fler spår sedan sist, fast jag inte har skrivit om varje träningstillfälle. Det har varit varierande resultat, ibland strålande bra spår, ibland kommer han fortfarande av sig i första vinkeln, men för det mesta kommer han igång igen om jag väntar ut honom. Jag vill förstås ha nosen i backen rakt genom hela spåret och genom vinklarna, och utan tvekan eller vimsande i vinklarna, det är bara att hoppas att det kommer. Lite bättre har spårandet på gärden i alla fall blivit. Just nu har ju älgjakten börjat och det vimlar av gubbar med bössor i skogar och vid åkerkanter, så inte vågar man sig ut att spåra just nu inte. Hoppas nu att jaktlagen skjuter sina kvoter under första veckan, så att man vågar sig ut igen.
Till toppen


Tisdagen 19/10
Så har vi då löst problemet med tjyvstart i apportering. Nu tränar vi det varje dag tills det sitter, hittills har han inte tjuvstartat sedan jag tog itu med problemet på allvar.
Till toppen

Söndagen 24/10
Så har vi då äntligen varit iväg och tävlat appellklass spår, Seaton och jag. Det blev inte mer än komma dit, lägga ut spåret, försöka få Seaton att ta upp det, och åka hem igen.
Han hade aldrig gått ett enda spår i hela sitt liv och de där människorna där borta vid de andra spåren var mycket mer intressanta än det spår jag hade lagt ut. Nå, av slump råkade han så småningom lomma iväg i spåret och ta första apporten, men sedan var det definitivt slut.
Jag bröt och åkte hem, var inte på humör att gå lydnaden efter detta.
"Han verkar väldigt lättdistraherad", sade den ene domaren, och det hade han ju alldeles rätt i.

Det finns ingenting annat att skylla på än Seatons dåliga spårintresse, eller dåliga motivation just idag. Alla förhållanden var idealiska. Det blåste inte, det regnad inte, gärdet vi gick på var fantastiskt fint, temperaturen var behaglig för årstiden och det var lagom fuktigt i gräset.
Seaton har vid det här laget gått massora av spår, fått massor med beröm och uppmuntran för varje apport och även när han dragit iväg i själva spåret. Han vet vad jag vill, han vet var spåret går, men han har bara inte lust att gå det med jämna mellanrum, i synnerhet inte om det finns annat spännande att kolla in i omgivningen och det fanns det idag. Vill han så kan han spåra som en dröm dock, det har jag också sett.

Jag har nu tömt hela mitt förråd av uppmuntrande och motivationshöjande åtgärder, utom att låta husse gå spåret istället för matte (det ska vi testa också). När jag hade varit hemma några timmar bestämde jag mig för att testa en av de få saker jag inte testat, och en sak jag nog inte rekommenderar att man kör, om man inte har ganska stabila och energiska hundar som dessutom tål att man säger ifrån och som garanterat vet vad det handlar om.

Jag gick alltså ut på stubbåkern hemma, lade ett fullångt appellspår med tre apporter och lät det ligga en timme. Nu skulle han få veta att det inte är tillåtet att intressera sig för ovidkommande saker i omgivningen, om han försökte göra det. Sedan skulle jag bara vänta ut honom, om det så skulle ta hela eftermiddagen så skulle han igenom spåret och med korrigeringar varje gång han ställde sig att kika på eller sniffa i luften efter annat.
Seaton var som vanligt eld och lågor, tills vi stod vid spårpåsläppet, då falnade elden och lågorna. Då fanns det en massa intressant i skogen vid sidan om och så skällde grannens hund, varvid han ställde sig att kika på henne förstås. Nu gick jag fram till honom, sög honom i kragen och förklarade argt och bestämt att den där hunden struntar man i när vi gör något tillsammans. Schwopp, så satt nosen i spåret och iväg bar det, till första apporten, beröm och en köttbulle. Men se sedan var det något i skogen längre bort som var intressantare än spåret (jag tyckte att jag hörde en vissling bl.a). Efter en mycket kort stunds väntande upprepade jag den rejäla tillsägelsen och vips var han iväg i spåret igen så upprepade sig samma sak vid första vinkeln, med resultatet att han ännu en gång tog upp spåret direkt och sedan gick det som på spår till slutapporten, där han fick massor med beröm förstås och flera köttbullar samt en riktigt rolig lekstund med matte.
Så jodå, han vet vad jag vill att han ska göra och han har inte några svårigheter att spåra, utan han har helt enkelt prioriterat annat än det jag vill att han ska göra, precis som jag misstänkte och hade problem med i lydnaden tidigare och innan jag talade om för honom att man struntar i de andra på appellplanen när man tränar med matte. När matte så talade om samma sak i spåret då var det inga problem att spåra, trots att spåret nu hade hunnit bli en timme och en kvart gammalt, äldre än något spår han gått tidigare.
Så här har jag aldrig gjort med en hund i spåret tidigare (jo förresten, Opus fick sig en rejäl åthutning en gång när han pinkade i spåret) så det blir spännande att se hur nästa spår går. Endera har han fattat att det inte är så kul att strunta i spåret och intressera sig för annat, eller så tycker han att spårandet har blivit ännu tråkigare nästa gång.

PS: Seaton är fortfarande min drömhund ! Och klickermetoden är fortfarande den mest effektiva inlärningsmetod för lydnadsmomenten jag testat. Men den har jag nu inte tillämpat i spårträningen.
Till toppen

Tisdagen 26/10
Så har vi då gått två appellspår till sedan i söndags, ett igår och ett idag, med tillsägelser om Seaton vimsar eller tappar koncentrationen på spåret. Det fungerar mycket bättre än jag vågade hoppas. Idag hade jag en helt annan hund i selen. Visst, några små utvikningar förekom, men avslutades prompt när jag sade ifrån och det gjorde jag så fort han gjorde ett enda litet försök i den vägen, och de har blivit färre och färre på de ytterligare två spåren sedan i söndags. Inte nog med det, han går fint i spårkärnan, han drar ivrigt i spåret och han har tagit vinklarna bra. Igår skjöt han över vinkeln i medvind, men redde ut den utan att vimsa, idag tog han alla vinklarna i stort sett klockrent. Det var en fröjd att gå efter honom i spåret. Jag kör alltså vidare på det här sättet, varje dag tills han är helkoncentrerad på spåret hela tiden - förhoppningsvis kommer vi dit ganska snart.
Nu har ju den här metoden sina risker, som att man kan få en hund som börjar skenspåra. Så det gäller nog dels att inte säga ifrån för hårt, dels att se till att träna med spår som man vet precis var de går, ända tills hunden har stabiliserat sig i spårarbetet och inte längre försöker sig på att intressera sig för annat.
Till toppen

Onsdagen 27/10
Ett spår idag igen och inte en enda tillsägelse behövdes. Seaton tog upp spåret direkt, arbetade intensivt och med gott drag hela tiden, visade inte minsta intresse för omgivningen och han tog vinklarna bra. Dessvärre missade han två av apporterna, men han tog slutapporten. Det var ju inte lysande, som det annars hade varit, men jag bestämde mig för att se detta som ett framsteg trots de missade apporterna, att han faktiskt inte ägnade intresse åt något annat, som ju är precis vad jag velat åstadkomma. Jag tror inte att missarna beror på osäkerhet, att han inte vågar sno runt efter en apport i spåret, eftersom jag bara har korrigerat honom när han lagt av, intresserat sig för annat, eller aldrig har börjat att spåra. Och slutapporten snodde han lite efter när han fick den i näsan och innan han hittade den och apporterade den till mig - med alla tecken på att vara mycket glad. Så jag är nöjd ändå idag. Det händer ju trots allt att hundarna missar apporter, även riktigt rutinerade hundar, så det tar jag med ro just nu.
Till toppen

Fredagen 29/10
Det blev vila från spårande igår, men idag lade jag ut ett spår igen och det blev en överraskande upplevelse. Jag vet inte om jag ska anse den lyckad eller inte för den fortsatta spårträningen, men på ett sätt gjorde han en strålande insats som jag verkligen uppskattade:
Seaton var väldigt ivrig att komma iväg, tog upp spåret direkt, rakt på första apporten, gav mig den, fick sin belöning, tog upp spåret igen utan strul, inga tillsägelser behövdes idag heller. Så fick han lite problem i vinkeln, men redde ut den själv och utan att tappa koncentrationen, vidare till nästa apport, bra drag, stor iver, belöning för den också förstås, så iväg igen ganska snabbt. Det blev lite problem även i den sista vinkeln men inga tendenser att försöka strunta i att jobba vidare, så han fick upp spåret igen. Men så hände något:
Han började plötsligt dra iväg vinkelrätt åt vänster från spåret, med låg nos. Hua! Här kommer problemet. Nu börjar han skenspåra. Inte bra, var ingen lysnade idé trots allt att korrigera honom i spåret!
Jag funderade ett ögonblick på att säga ifrån, men något i hans beteenden avhöll mig från det - tack och lov.
Omkring 10 meter från spåret stannade han och nosade på en svart liten hög. Sjutton också, tänkte jag, en färsk sorkhög. Men så tog han upp "sorkhögen" och kom med den till mig i full gallopp. Det var min, för en vecka sedan borttappade, svarta handske han kom med i munnen, dyngsur var den förstås. Jag hade letat efter handsken som en galning för det var ett par mycket bra och sköna varmfodrade skinnhandskar och jag hade varit ordentligt ledsen att den ena handsken hade försvunnit.
Ja vad gör man? Jo man belönar hunden förstås, och talar om hur glad man blev över att han hade hittat handsken.
Sedan var det kanske inte så lyckat att han hittade ett föremål 10 meter vid sidan om spåret, eftersom jag just kämpar som en slav med att lära honom att han inte ska gå av spåret. Det återstår att se om det ställde till det i hans huvud.
Så här långt verkar ingen skada vara skedd i alla fall, för han tog upp spåret direkt igen och spårade perfekt fram till sista apporten, där vi hade en lång och rolig lekstund och jackpot i köttbullar.

Det här kommer mig att tänka på en sann hundhistoria som jag måste få berätta fast den inte handlar om en collie. Jag har en bekant som är gravt synskadad och som har en ledarhund, en labbtik. Hon berättade en gång för mig vad som hände när hon första gången kom hem med hunden, från samträningsperioden på hundskolan. Hon bor på landet och den här gången steg hon ur taxin och gick de sista hundra metrarna upp till stugan. Väl hemma på gårdsplanen kopplade hon loss hunden - som försvann. Hon blev lätt förtvivlad och ropade och ropade. Men ingen hund kom direkt. Så plötsligt stod den där igen, vid hennes sida, och tryckte upp just en handske i handen på henne. Hon hade tappat sin handske vid taxin när de klev ur, vilket hunden hade noterat och nu hade hon rusat tillbaka och hämtat den. Då, sade bekanten, började jag nästan gråta så rörd blev jag och då insåg jag vilken fantastisk hund jag hade fått med mig hem.
Och hon är verkligen fantastisk denna lilla labbdam. När hon arbetar är hon stenhårt koncentrerad, man får förstås inte hälsa på henne när hon är i sele, men om man försökte skulle hon bara inte bry sig. När hon släpps lös tror man inte det är samma hund. Då är hon full av liv och bus och mycket öppen och tillgänglig och då visar det sig att hon älskar att hälsa på folk och att bli omklappad.
Till toppen

Söndagen 31/10
Ännu ett spår idag, ett rent motivationsspår. Husse fick gå ut spåret, rakt över ett gärde och in i skogen, dit han sedan gick bakvägen och lade sig att vänta när det var dags att gå spåret en timme senare. Nu hade husse glömt apporterna, för jag ville ha en apport också, omkring 25 innan vi dök in i skogen, så han bröt två kraftiga skogspinnar och lade ut, med fem meters mellanrum, så att Seaton förhoppningsvis skulle ta en av dem.
Det var inga problem, spåret gick fint och utan strul, han tog apporterna, båda två, utan att tveka och sedan var det ju jätteroligt att hitta husse i skogen. Men jag kan inte säga att han spårade mer intensivt för att det var hussespår och inte mitt spår, som var vad jag ville testa, så då vet jag det. Det spelar ingen roll vem som har lagt ut spåret, vilket stämmer med mina tidigare erfarenheter.
Till toppen

Söndagen 7/11
Så var vi då äntligen uppflyttade ur appellklass, nå endast ett misslyckat försök före uppflyttningen, det för två veckor sedan,i Mark, men det hade ju varit bra att ha haft uppflyttningen redan förra hösten eller i våras i alla fall. Vissa omständigheter omöjliggorde detta, en flyttning bland annat, som gjorde att vi inte hade tid att träna på ett drygt halvår.

Idag tävlade vi alltså i Ulricehamn. Spåret gick bra, bortsett från att Seaton gjorde en lov tillbaka till mig efter varje apport, som för att få bekräftat att det var rätt att han spårade. Jag berömde honom inte idag för att han tog upp spåret, som jag gjort på träningen de senaste veckorna, vilket kan ha gjort honom osäker. Annars gick han ett drömlikt spår. Mitt i spårkärnan, tog apporterna direkt och verkade trivas som fisken i vattnet med spårandet, svansen viftade som en glad flagga genom hela spåret. Det gav honom betyget 8,5 respektive 9 i spåret.
I lydnaden skrapade han ihop 203 poäng, utan att vara överdrivet koncentrerad på momenten. Ingen nolla men flera betyg som borde varit bättre, det vill säga han var alldeles för slarvig. Nå, det var inte Seatons fel. Han har inte fått veta att man inte slarvar på det sättet. Det ska vi tala om i den fortsatta träningen.
Tillsammans skrapade han ihop 259,25 poäng och det gav hon en tredjeplacering på tävlingen. Eftersom vi blev slagna av ett par verkliga bruks-ess, tyckte jag ändå att vi klarade oss ganska bra och jag kände mig helt nöjd när jag åkte hem från tävlingen.
Nästa mål blir lägre klass.
Nu skulle jag helst vilja träna och tävla i sök, och ska göra en ytterligare ansträngning att hitta några träningskamrater. Hittills har mina försök varit förgäves tyvärr.
Till toppen

Söndagen 5/12
Vi har tagt "time out" just nu, Seaton och jag. Dels tränade vi så intensivt inför appellklasstävlingen att vi behöver en liten tids avbrott, i alla fall jag, dels har jag en sjuk Trissa hemma just nu och jag börjar undra hur många dagar hon har kvar - i värsta fall. Då är det inte inspirerande att träna en annan hund.

Men jag har funderat lite kring Seatons spårande så här efteråt, och vad jag skrivit i saken ovan. Jag blir nog alltmer benägen att tro att det inte alls har handlat om ointresse från Seatons sida, eller om okoncentration, utan om att han fortfarande var kvar i föreställningen att han inte fick spåra på gärden, sedan jag röt NEJ åt honom när han rusade iväg och tog upp spåret på egen hand, en åthutning som jag kunde bitit tungan av mig direkt efter att den kom ur munnen på mig.
Sedan blev det ju inte mycket träning på grund av vinterns inträde och en flyttning och när vi så kom tillbaka till gärden igen efter mer än ett halvår, då mindes han bara det där att här fick han inte spåra. Det sätt på vilket han spårade när han väl fått veta att det var det han skulle göra och ingenting annat, tyder på att så var fallet. För spårarbetet han utförde på tävlingen var lysande och där visade han alla tecken på att tycka det var jätteroligt att spåra - även på gärden.
Den här tolkningen av vad som hände stämmer mycket bättre med allt jag sett av honom. Han är ju alltid hur samarbetsvillig som helst och älskar att jobba, hela tiden, hur mycket som helst och med vad som helst, samtidigt som han är väldigt lydig.

PS: Trissa hade inte många dagar kvar. Idag 7/12, gjorde vi vår sista resa tillsammans. Det är så tomt efter henne och det dröjer väl några dagar innan jag förmår att glädja mig över de hundar vi har kvar hemma, men då ska vi sätta igång att träna igen, Seaton och jag.
Till toppen

 

Innehåll
1/10 fredagen 
15/10 fredagen
9/10 tisdagen
24/10 söndagen
26/10 tisdagen 
27/10 onsdagen
29/10 fedagen
31/10 söndagen 


7/11 söndagen 


5/12 söndagen 




januari-juli
augusti-september

2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010